Att vara större än sin egen rädsla är att vara modig

När jag genomför olika uppdrag brukar jag inleda med att berätta vem jag är. Inte så konstigt, kanske du tänker. Det är det inte, så klart, utan en självklarhet. Jag berättar allt från det enkla och klassiska som exempelvis ålder, familjeförhållanden, utbildningsbakgrund och yrkeserfarenhet. För min del känns det som att läsa upp en CV och det är rätt ointressant, eller hur? Istället läggs krutet på att berätta om viktiga delar av min historia som format mig på olika sätt till den jag är idag.

Jag bjuder bland annat på pusselbitar som under många år gömts bakom muren av skam, skuld, rädsla, tystnad och som fått och tagit plats i mitt inre. Ofta blir jag berörd när jag berättar om vissa delar, även om jag gjort det flertalet gånger. Anledningen till det är att det är starka berättelser, starka även för de som sitter i rummet. För mig är det att mentalt åka tillbaka i historien i en supersnabb tidsmaskin rakt in i situationen som jag berättar om, samtidigt om jag är kvar i nutid. Delar av min historia har fått andra perspektiv och dimensioner som är möjliga nu som vuxen, än när jag mötte händelser utifrån dåtid genom ett barns ögon och kropp. Tiden i sig läker inga sår, det är snarare förmågan och modet att våga titta inåt och utåt samt att återkommande möta sig själv och andra i olika situationer längs vägen.

Utifrån min historia och berättelse får jag ofta kommentarer som, "vad modig och stark du är, att du vågar, jag vill bara krama om dig, men också, varför berättar du det här, finns det en tanke med det". På den senaste kommentaren är svaret enkelt, jag berättar för att visa människorna i rummet att det är viktigt att våga vara modig, öppen och nyfiken, både med sig själv och andra. Det är nödvändiga egenskaper i alla mina uppdrag och egenskaper som jag lever utifrån. Om jag inte är eller visar exempelvis öppenhet och mod, hur kan jag då förvänta mig det av andra. Att visa sin sårbarhet är att visa viktiga delar av oss själva, den vi också är och som inte alltid syns på ytan eller i fasaden som vi upprätthåller. Jag tänker att ledarskap börjar i oss, i det inre ledarskapet. Det börjar med dig och mig och allt vi är och väljer att vara, inte enbart väl valda delar.

När jag är modig, alltså när modet är större än min rädsla och trygghetsbehov, vågar andra också vara det. Det skapar även trygghet. En annan anledning till mina berättelser är att sluta gömma det fula, hemska och skamfyllda i skuggan. Jag vill riva varenda mur som döljer och således skyddar det som behöver komma ut i ljuset. För jag vet, att många bär på berättelser som är identisk eller påminner om min. Medan andra bär på helt andra pusselbitar som också gömts i skuggan av det vi socialt har bestämt är acceptabelt och ok att prata om eller som vi är rädda för ska påverka bilden av oss när det kommer fram i ljuset, i andras ögon. En skugga som i många fall hindrar, försvårar, minskar, förminskar eller sätter käppar i hjulet på vår egen utveckling och potential. För att inte tala om vår gemensamma kommunikation och vårt samarbete framåt. Många av våra berättelser, tankar och känslor är en naturlig del i att vara mänsklig, varken mer eller mindre. Inga känslor är mer eller mindre värda, de är delar av vår inre kompass som guidar oss i olika sammanhang.

Min historia har fått en helt annan betydelse och kraft i ljuset. Idag använder jag den fullt ut genom att berätta i olika sammanhang där den kan göra nytta, även om det gör ont ibland. Jag har för länge sedan slutat vara rädd för vad andra ska tycka och tänka. Smärtan är inte längre farlig, det är bara minnen från olika situationer som jag inte då eller längre kan påverka. Det jag kan göra är att fortsätta lära mig, förstå, acceptera och förhålla mig till den. Min historia är en viktig del av mig och jag är enormt tacksam över allt som finns i min livsryggsäck. Utan innehållet vet jag inte vem jag hade varit idag.

Varje dag skapar vi, du och jag, ny historia. Varje dag påverkar vi oss själva, andra och varandra på olika sätt genom våra val och icke val, beteenden och attityder. Tiden och det som varit har varit. Det kan vi inte göra ogjort eller förändra. Vi kan enbart ta ansvar genom att ständigt försöka göra gott, skapa betydelse, utveckla och förändra det som behövs här, nu och framåt. Allt annat är historia.

När är vi då modiga och när behöver vi vara det? Svaret på dessa frågor är, det beror på. Exempelvis var vi befinner oss i livet, vilka situationer vi är i eller ska gå in i, vem vi är, vad vi är vältränade på och inte, vilka förutsättningar och behov vi har, vilka förmågor vi har eller tror att vi har eller ej samt var vår trygghetszon börjar och slutar. Modiga är vi när vi vågar gå emot eller vara större än vår egen rädsla eller rädslor. När vi inte låter dessa stå i vägen för det vi vill, drömmer om eller behöver göra. Det handlar ofta om att göra något utanför sin trygghetszon, en eller flera gånger.

Så när var du modig sist?