Ensam är verkligen inte stark

Så fint att Sverige tar ledartröjan när det gäller psykisk ohälsa, genom att byta namn på tidigare Ericsson arena (Globen), till Avicii arena. Genom det blir ett fysiskt känt objekt en symbol för det som ofta döljs och är svårt att prata om, självmord och självmordsförsök. Aviciis liv och musik hedras också på ett fint sätt och dagligen får de som bor i eller besöker Stockholm en påminnelse om just det, när de ser den stora vita globen. Visste du att 1 588 personer tog sitt liv under 2019 och att antalet har legat på ungefär samma nivå de senaste 20 åren. Det innebär att 4 personer om dagen tar sitt liv, en var sjätte timme. Förutom det försöker 15 000 personer ta sitt liv varje år och uppskattningsvis bär 150 000 personer på allvarliga självmordstankar. Skrämmande siffror från verkligheten, vår och en del av min verklighet.

Jag tvekade inför att skriva den här bloggen, i och med att det är så smärtsamt, men bestämde mig för att det är viktigt och större än min och familjens sorg. Hoppas att det är ok för dig som läser den.

I början av januari år 2020 fick jag det där samtalet som ingen vill ha. Min bror ringer och jag hör på hans röst att något allvarligt har hänt. Det jag var rädd för kunde ske hade hänt. Älskade Robert, hans son, hade tagit livet av sig, endast 20 år gammal. Det är så smärtsamt och när jag skriver dessa rader rinner tårarna ner på mina kinder. Att förlora ett barn, sitt barn eller barnbarn på det sättet är förkrossande på alla sätt och vis. All kärlek till min bror och Roberts mamma, med familjer och alla hans vänner. Vi lever vidare med sorgen, saknaden och en rad obesvarade frågor och "tänk om" scenarion som förblir olösta. Vi kommer aldrig till hundra procent riktigt förstå varför eller få en chans att göra om, göra annorlunda eller göra rätt. Inget vi gör, tänker eller känner förändrar det som skett, det är försent. Vi kan bara lära oss av det som skett och omsätta den kunskapen i våra liv. Det är oerhört tungt. Ingen av oss lyckades fånga upp dig Robert, innan det var försent. Jag önskar så att du sluppit bära på det lidande som fanns inom dig. Ingen ska behöva bära det på egen hand, ingen, det är alldeles för tungt.

Även om vi nu har en arena som symboliserar psykiskt ohälsa, så bidrar den inte till den förändring som behövs, att fler tidigt får hjälp så att självmorden minskar. Det är vad vi gör i vår vardag, hemma, i skolan, på våra arbetsplatser och på fritiden, som har betydelse, hur vi är med och mot varandra, hur vi lyssnar in, är nyfikna på varandras likheter och olikheter, ställer frågor och vågar ställa de viktiga och känsliga frågorna. Det handlar om att skapa en öppenhet och trygghet i relationer där vi vågar berätta och prata om det allra innersta, utan att bli kritiserade eller bedömda. Allt vi känner och tänker är ok, även om vi inte alltid tycker eller förstår det själva, är rädd för vad andra ska tycka eller tror att andra inte kommer att förstå. Det är när det innersta får loopa omkring enbart i vårt eget inre, som det tenderar att växa, blir oproportionerligt stort, skevt och starkt, som riskerna ökar.

Så våga ställa frågor flera gånger, följ upp och fånga upp signaler du ser eller får även om de är små eller stora, avfärda inget och ta alla människor på största allvar. Även om du får svaret "allt är bra", nöjd dig inte med det utan våga se bortom svaret och notera förändringar i beteenden. Våga agera och ta hjälp av varandra inom familjen, med närstående och vänner, tillsammans får ni mer kraft och energi. Ge inte upp. Ensam är verkligen inte stark och just det är så tydligt i det här sammanhanget. Se och bekräfta varandra och var dagligen generös med kärlek. Visa hur mycket människor i din närhet betyder. Alla människor behöver bli sedda och känna sig genuint älskade. Alla är värdefulla. Du är värdefull!

Till dig Robert, vi saknar dig och du finns med i oss i våra minnen, tankar, samtal och för alltid i våra hjärtan. Vi älskar dig!