Miss Lyckas är vägen framåt

Det känns i hela kroppen när vi gör fel och misslyckas, trots att intentionen är att göra gott eller rätt. Hjärtat slår lite extra, vi andas lite kortare och snabbare, värmen ökar och vi börjar svettas. Det är inte ovanligt att vi, i dialog med andra, hör vår egen röst beskriva en mängd olika orsaker till det inträffade som ofta ligger utanför oss själva. Den inre rösten däremot präglas av rädsla för vad som ska hända och vad andra ska tycka, skam och skuldkänslor eller av kritiken som flitigt talar om hur misslyckade vi är. Ja, det känns i hela kroppen när insikten av ett misslyckande går in för landning. Det är sällan en skön eller behaglig känsla, snarare tvärtom, skavar det i oss.

Precis som när vi har skavsår, lägger vi om såret med ett plåster. Både för att minska ytterligare skav, infektion och underlätta läkandet. Plåstret i det här fallet kan symbolisera mänskliga naturliga reaktioner och beteenden. Initialt skyddar vi oss själva och vår självbild genom att hitta orsaker hos andra eller yttre omständigheter. I vissa fall försöker vi tappert förminska det som inträffat, trots att skadan är uppenbar. När den första reaktionen lagt sig och vi lugnat ner oss, kan vi börja se vår egen del betydligt klarare och händelsen mer nyanserat. Ja, det svider, när vi upptäcker det, men det är också vägen framåt.

Det finns dock två uppenbara risker. En är att vi fastnar i förklaringar som enbart ligger utanför oss själva. Vi vågar eller vill inte titta inåt och konsekvensen av det blir en skev självbild och utebliven utveckling. Den andra risken är att vi ger den inre kritikern allt för mycket plats, ungefär som att riva loss plåstret från ett varigt sår, gång på gång. Vi marinerar oss fullständigt i misslyckandet och kommer inte vidare. Effekter av det är bland annat ökad rädsla för att göra fel och tvivel på sig själv och egna förmågor.

Självklart påverkas vi också av hur klimatet och kulturen är till exempel på en arbetsplats. Om det finns ett utpräglat syndabocksletande varje gång något inte går som det är tänkt kommer dessa beteenden att förstärkas och ge näring till en hel del rädslor. I en rädd kultur finns ytterst lite näring till motivation, arbetsglädje och kreativitet. Är däremot fel och brister en naturlig del av arbetssättet och något som välkomnas skapas bland annat en stor öppenhet och ömsesidigt lärande. Det bör tilläggas att ytterst få vill göra fel eller misslyckas, men vi gör det ändå. Det ingår i uppdraget att vara mänsklig. Förutom det ökar risken för att misslyckas när vi provar ny mark i strävan efter utveckling. Det är just det som tagit oss hit, där vi är idag och det är också det som tar oss framåt.

Ja visst, jag har gjort fel och misslyckats ett antal gånger i livet, även om intentionen alltid varit god. Det är långt ifrån roligt eller trivsamt. Det som varit absolut svårast och jobbigast är när någon blivit sårad och ledsen, på grund av mina handlingar. Ja, jag har också initialt uppgett orsaker utanför mig exempelvis "det var mitt uppdrag" eller "det var inte meningen", vilket också är sant, men hur jag gjorde det är ändå mitt ansvar. Precis som många andra har även jag försökt hitta plåster som minskar den osköna misslyckandekänslan, men ganska snabbt landat i att jag gjort fel och tagit ansvar för det. Ibland är det så klart en kombination av flera faktorer i och med att händelser ofta är mer komplicerade än enspåriga. Konsten är att se det som inträffat nyanserat och ta fullt ansvar för sin del och förstå andras. Det är superviktigt.

Mina misslyckanden har lärt mig massor och de har varit en viktig del i min utveckling. Det är trots allt när vi gör det som vi lär oss något nytt, det gör vi sällan när livet rullar på i samma hjulspår. Varför inte dela ordet misslyckande i två, miss och lyckas. Först gör vi en "miss" som vi sedan lär oss av för att "lyckas" bättre nästa gång. Kanske är det högst motiverat att särskriva just det här ordet. 

Något vi dagligen behöver påminna varandra om är att vi lyckas oftare än vi misslyckas, ja det är sant. Du lyckas varje dag med en rad olika uppgifter, rutiner och vanor, men lägger troligen mest energi på det som inte gick så bra eller inte blev genomfört. Det kostar mer energi och en konsekvens av det är att vi tror på det motsatta. Vi är otroligt duktiga på att skapa hjärnspöken, egen konstruerade tankemönster. Ja du läste rätt, det är du och jag som skapar dem. Det är bara tankar som vi kan välja att tro på eller inte. Vi kan dessutom skapa nya om vi inte trivs med de vi har, fiffigt, eller hur.

Så tillbaka till det som kostar oss mycket energi, fel och misslyckanden. Hur ser du på det och hur hanterar du dina egna? Hur arbetar ni med det på er arbetsplats? Är det ok att göra fel och att misslyckas eller är ni rädda för det? Varför inte prata om det och er kultur på nästa möte samt hur ni vill att det ska vara. Våga prata om det!