Under ytan är vi alla sårbara

Det är fredag och jag sitter vid köksbordet hemma i Luleå när jag skriver dessa rader. I bakgrunden hör jag min man som arbetar hemifrån och har ett digitalt möte på övervåningen samtidigt som skön musik sprids genom högtalaren i rummen här nere. Jag blickar ut genom fönstret och ser nysnö som kom i natt och som klätt in allt i vitt. Sakta håller den på att smälta bort. Solen lyser med sin frånvaro och färgerna utomhus går i grått, vitt och svart.

Vädret väcker lusten att krypa ner i soffan i myskläder under en skön filt, för att bara vara här och nu, där tiden i alla fall upplevelsemässigt står still en stund. Men innan helgen får ta över har jag ytterligare några arbetsuppgifter kvar. Efter det är det återhämtning och vila som gäller för hela slanten, jag längtar.

I mitt huvud snurrar tankar och känslor omkring. Dels av upprymdhet av alla fina möten med fantastiska människor som jag träffar i varje uppdrag. Så tacksam över det. Jag älskar att bli imponerad av andra samt att se dem växa. Det låter kanske klyschigt och tillrättalagt men det är vad jag ser och får vara med om. Människor jag möter vågar vara modiga och sårbara bland annat genom att dela berättelser, även sådana som de tidigare aldrig delgett andra. De ta upp frågor och funderingar, lyfter det som känns och kläms eller skaver, ifrågasätter samt vågar visa sina känslor. Det kan exempelvis vara allt från skratt, frustration, ledsenhet, rädsla och nyfikenhet. Det är både stort och viktigt och en viktig del i alla mina insatser, att människor känner sig helt trygga så att det som är aktuellt får plats och får ta plats. Utifrån det tar vi steg framåt. När människor vågar, vågar andra och när det sker växer öppenhet, närhet och förståelse till och för varandra. Det är bland annat där vi möts helt utan filter, mitt i vår sårbarhet och vi vågar vara just det, sårbara.

Är jag själv sårbar? Svaret på det är så klart ja och jag ska bjuda på ett exempel. Trots att jag får positiv och fin feedback vid olika insatser, sätter min inre kritiker igång som en del av min reflektion. Tankar som kan snurra igång är bland annat: "hur kan jag göra det ändå bättre, blev det så bra som jag hoppats på, blev de verkligen nöjda, lyckades jag se och fånga alla i rummet....." Känslan som krokas till dessa tankar är inte så skön utan känns mer som ett mentalt skavsår. Det skaver mer eller mindre och logiskt försöker jag hitta orsaken och därefter en eller flera lösningar. Min kritiker drivs bland annat av rädslan att inte duga eller att räcka till, en rädsla som jag bär med mig från min barndom. Den är inte lika stark idag som när jag var ung, men den finns där. Jag har tränat på och lärt mig att välkomna min kritiker och de rädslor som driver den. Det är en viktig del av mig och som bland annat hjälper mig att utvecklas. Det gör jag när jag lyssnar inåt, förstår och litar på samt använder min upplevelse till något konstruktivt. Ibland svider det och gör ont så klart, när svaret är i samklang med mina farhågor. Även om jag alltid gör mitt bästa, blir inte alla eller jag själv nöjd, så ser verkligheten ut. Nyfikenhet och utmaningen triggar och hjälper mig framåt. Tricket är att inte fastna i skavet eller blir rädd för rädslan, utan ta fasta på lärdomar och fortsätta framåt. Jag tänker att det är en naturlig del i att vara människa och att vara mänsklig. Att vara rädd och sårbar är naturligt och ingen svaghet, snarare en styrka.

Vår kritiker fyller en viktig funktion, den vill bland annat skydda oss från olika hot så att vi överlever, även när det inte finns något behov av skydd. Frågan är hur mycket plats vi ger kritikern, varför och hur vi väljer att använda den. Om kritikern får för mycket plats finns en risk att utrymmet för den kärleksfulla rösten krymper, som vi också behöver och då påverkas vårt mående. Hur ser fördelningen ut för dig på din inre scen, mellan kritikern och den kärleksfulla rösten?

Utanför har det börjat snöa igen. Stora flingor faller ner och jag tänker att naturen ständigt jobbar med balans och följsamhet på sin scen. Ibland stormar det ordentligt eller blir ruggigt kallt för att sedan övergå till varma sköna dagar där vinden och oväder lyser med sin frånvaro. Precis som naturen är vi i rörelse mentalt och fysiskt. Även om vi ibland kan uppleva att vi står still så är vi aldrig fast i ett konstant läge, vi skiftar och anpassar oss. Det är vackert, tänker jag. 

Nu är det riktigt nära till myskläder och soffhäng med familjen. Det toppas med en stor skål lösgodis, min stora svaghet, men vad jag ska njuta, mums. 

Under ytan är vi alla sårbara, under ytan är vi alla små. Där under bor också vår styrka, vårt mod och trygghet. 

Önskar dig en fin helg. Kom ihåg att just DU är fantastisk precis som du är.