Nu är det dags att vara större än vår rädsla, när Covid -19 utmanar vår mänsklighet

Ingen har missat att coronaviruset (Covid - 19) sprider sig över hela världen, land efter land. Ett nytt virus som ingen av oss tidigare mött. Världens experter har en stor kunskap och försöker trygga oss med det de vet och känner till, även om kunskapen om just det här viruset växer fram i takt med spridningen. Vi behöver verkligen lyssna till dem som kan det här bäst, det är solklart och lite skrämmande, i och med att även de står inför något nytt. Nu när viruset knackar på våra dörrar, är det klokt att ta fasta på andra länders erfarenhet, som redan mött viruset i sin fulla styrka.

I dag när jag veckohandlade möttes jag av tomma hyllor. Vi människor har uppenbarligen börjat bunkra mat, toalettpapper och annat. Förutom det slogs jag av den tysta försiktighet som råder genom avståndstagande och undvikande av för nära kontakt. Få ville ha ögonkontakt och om den uppstod var den kort. En person bar också munskydd. Redan nu hör jag människor prata negativt om andra som hostat i skolan eller på jobbet. Jag upptäcker att jag själv reagerar när någon hostar på offentlig plats, med en första tanke att flytta mig från personen. Jag inser att både jag och många andra börjat tänka och bete oss annorlunda. Det känns ovanligt och märkligt, även om det är enligt rekommendationer. Jag är rädd för att vi blir rädda för varandra, för att vi är rädda för att bli sjuka. Hoppas att vi tillsammans kan undvika det.

Utifrån den kunskap som finns förstår jag att majoriteten av oss, så även jag, kommer att smittas. Det handla inte OM utan NÄR och att åtgärder som nu vidtas handlar om att undvika att många blir sjuka samtidigt för att sjukvården ska mäkta med det tryck som uppstår. När vi blir sjuka pågår det upp till två veckor, innan vi tillfrisknar. Ett fåtal får kämpa upp till sex veckor, enligt det sjukdomsförlopp som beskrivs. Ja, det finns en risk för att några som tillhör riskgruppen, förlorar matchen mot viruset. Låt oss hjälpas åt så att det blir få eller helst ingen alls, som behöver möta döden för tidigt.

Med sin litenhet visar viruset hela världen hur sårbara vi människor och våra samhällen är. Det skapar och väcker rädsla som kanske är större och värre än viruset i sig. I nuläget är jag mer bekymrad över det och de effekter och konsekvenser det skapar. Rädsla har vi mött och upplevt många gånger förut i andra situationer i livet, så rädsla är inte nytt för någon av oss, utan en naturlig och mänsklig känsla som aktiveras i hotfulla situationer. När vi är rädda kan vi välja att fly, spela död eller gå upp till kamp. Alla tre strategier utgår från människans viktigaste uppgift, att överleva. Vi kommer att välja olika och när vi möter varandras rädslor behöver vi se och förstå det hos varandra.

Det fina med rädsla och alla känslor är att vi kan påverka och använda dem klokt istället för oklokt. Låt oss rikta vår energi på hur vi ska använda den på bästa sätt. Låt oss trygga och lugna varandra. Prata om den rädsla och farhågor som upplevs så att vi tillsammans undviker att trissa upp onödig rädsla. Framförallt lägg fokus på vad vi kan GÖRA för att påverka situationen och acceptera det som ligger utanför vår kontroll. Vad kan vi göra här och nu för att samhället och vardagen ska fungera så bra som möjligt, utifrån rådande situation och de förändringar som successivt sker, tills pandemin upphör? Hur kan vi hjälpa varandra exempelvis en granne eller andra som blir extra utsatta? Låt oss lyfta blicken från rädslan, hinder och konsekvenser som just nu är i fokus, till att bli mer kreativa och möjlighetssökande. Låt oss tänka klokt och hitta olika lösningar, vilka ser du? Låt oss vara bättre och större än vår rädsla.

Det är nu vår gemensamma mänsklighet prövas och det är nu vi ska använda vår klokskap och styrka genom att agerar tillsammans. Det är nu vi ska hjälpas åt för att på bästa sätt klara den här situationen. Den här pandemin och perioden har också ett slut och då kommer livet återgå till den vardag som vi är van vid. Det kanske handlar om 1-5 månader, en kort period av resterande del av våra liv. När det sker vill jag att vi står där och blickar tillbaka på det vi varit med om, stolta, klokare och nöjda över hur bra vi hanterat det, hur hjälpsamma och starka vi varit tillsammans. Vi fixade det och nu hjälps vi åt med det som behövs efter pandemin. Den målbilden och känslan tycker jag att vi ska sträva efter att uppnå, vad tycker du?

Hur kan vi på bästa sätt hjälpa till och bidra, förutom att skydda varandra från smittspridning? Vad kan vi göra mer än det?