Nu räcker det!

Den senaste veckan har berättelsen om Josefine Nilsson cirkulerat i flera kanaler. Även berättelsen om två barn som sett sin pappa mörda deras mamma, framför deras ögon. Statistiken visar att antalet kvinnor som mördas på grund av våld i nära relation har ökat till 22 stycken år 2018. Det är 22 kvinnor för många och betydligt fler utsätts för fysisk, psykisk, sexuell, ekonomisk och social misshandel som successivt bryter ner dem och barnen i familjen. Jag blir både arg och ledsen. Varför låter vi det fortsätta och vad mer krävs för att vi en gång för alla stoppar dessa män och deras beteenden?

Jag har växt upp med en pappa som fastnade i ett missbruk och som i sitt berusningstillstånd psykiskt och fysiskt misshandlade min mamma, mig och min bror under flera år. Min mamma lyckades till slut och efter uppmuntran från mig och min bror att ta sig ur relationen. Var det enkelt? Nej, det var livsfarligt. Ett av mina starkaste minnen är just från en situation där skilsmässan pågick. Jag och min bror var för första gången ensamma med pappa i stugan norr om Kiruna och som vanligt hade pappa druckit. Mamma var hemma i Kiruna. När pappa inte fick tag i henne blev han rasande. Han kom in och slängde alla mynten som han tänkt använda till mynttelefonen. Jag och min bror stod i hallen, tysta, helst stilla och livrädda. Vi visste vad han var kapabel till och förstod att nu kan vad som helst hända. Pappa tystnade en stund och fortsatte sedan att beskriva i detalj hur han skulle skjuta oss med sin hagelbössa som stod i garderoben några meter ifrån oss. Han beskrev att han hade fyra patroner och hur han skulle ladda bössan. Därefter berättade han i vilken ordning han skulle skjuta oss. Han skulle börja med mamma, sedan mig och min bror och slutligen skulle han skjuta sig själv. Efter det fick jag och min bror välja vart vi ville bli skjutna, där direkt eller hemma med vår mamma. Livrädda valde vi att bli skjutna i Kiruna tillsammans med mamma. Pappa sade, ta era saker och stick, jag kommer senare. Vi tog våra saker och gick till stationshuset för att vänta in nästa tåg till Kiruna. Vi var tio och elva år gamla vid det tillfället.

Slutade min pappa, nej, han fortsatte. Ganska snart efter skilsmässan träffade pappa en ny kvinna. Jag besökte dem i stugan och stod vid diskbänken och diskade när jag min pappa började sin psykiska misshandel, som så många gånger förut. Hans vrede stegrade och riktades mot kvinnan. När han tog tag i henne och kastade henne mot stolar och köksbordet, släppte jag disken, vände mig om mot honom och skrek, nu räcker det. Min pappa slutade och blev tyst. Mitt mod övervann min rädsla. För första gången satte jag stopp i en våldsam situation. Då var jag 14 år.

Jag söker inga sympatier med min berättelse utan snarare vill jag visa att våldet går att stoppa och det måste stoppas, inte en gång utan varje gång det sker. Våldet är aldrig ok, oavsett i vilken form den används i. En vuxen i vår närhet, förutom min fantastiska mamma, hjälpte oss när pappa slängde ut oss. Förutom det var det ingen vuxen som agerade, trots att de anade eller kände till vad som skedde innanför våra väggar. På den tiden var det inte ok att prata om det, inte heller inom familjen. Skam och skuld samt rädsla skapade en tyst mur kring våldet. Kanske fanns även en förhoppning om att våldet inte fanns om man inte pratade om det. Idag vet vi bättre och betydligt mer.

Jag blir glad när jag läser om skådespelare som agerar genom att bojkotta arbetsplatser och uppdrag för att markera att våldet inte är ok. Jag blir också glad när företag gör detsamma. Nedan finns några konkreta tips på vad du kan göra som medmänniska, vän, bekant, släkt, granne, lärare, tränare, ledare eller kollega:

• Prata om ämnet vid middagsbordet, på arbetsplatser, i skolan, idrottssammanhang och andra sociala sammanhang. Gör frågan viktig och riv den tysta muren som skyddar och tillåter våldsutövare att fortsätta och framförallt förebygg att dessa beteenden utvecklas hos våra barn. Ta fram en plan med konkreta aktiviteter som ni genomför för att stoppa våldet.
• När du ser eller hör någon som öppet kränker eller behandlar någon annan illa, agera och säg stopp.
  
• Våga fråga barn och kvinnor om deras situation. Ha tålamod och fråga igen. Nöjd dig inte med en gång. Dina frågor och engagemang öppnar en dörr för den våldsutsatte. När de är redo vet de vilka dörr de ska gå till.
• Erbjud din hjälp och ditt stöd
• Ta hjälp av de som dagligen arbetar med frågan: Freda mottagningen i Luleå kommun, Tjejjouren, Kvinnojourer samt Polisen.

Våld i nära relation är ingen kvinnofråga, det är medborgarfråga som ägs av både män och kvinnor. Låt oss besluta, NU RÄCKER DET! Nu idag går vi från ord till handling och stoppar våldet och dess konsekvenser, det räddar liv!