Sätt ord på det outtalade

Har du varit med om att tänka och känna något om någon annan, men inte uttryckt det till personen. Det kan vara allt från det mest enkla som "vilka fina glasögon hon har" till "det där är inte ok". I veckan var jag på ett härligt danspass och noterade en kvinna som hade superfina glasögon, de satt klockrent på henne och gjorde henne så vacker. Berättade jag det till henne, nej. Nu har jag bestämt mig för att göra det nästa gång jag ser henne. Utan att ha gjort någon undersökning i frågan, är jag rätt övertygad om att det här sker flera gånger varje dag, både på arbetet och i privatlivet. Vad tror du? Varför säger vi inte det? Tänk om, i morgon är försent.

Ska vi då säga allt vi känner och tänker, nej. I vissa fall är det klokt att inte göra det medan det i andra fall är viktigt och till och med nödvändigt. Annars finns det en risk för att vi bär på en hel del oklara eller ofärdiga kommunikationer som påverkar våra relationer, både till de som lever och de som är döda. Det är inte ovanligt att när vi förlorar någon, upptäcker att vi ångrar saker vi gjort eller inte gjort, känner att vi inte hann säga allt till personen som vi velat, exempelvis hur mycket vi älskade dem, eller hann be om ursäkt eller säga förlåt. Det kan vara känslor av skam, skuld, rädsla, besvikelse, ilska, hat och saknad men också glädje, kärlek, tacksamhet och omtanke. Det är precis det här, det outtalade och ofärdiga som kan ligga kvar och skava och göra ont.

För många år sedan, när jag arbetade som chef och hade jag kontoret bredvid Dagny en mycket klok kvinna. Hon var expert på hur vi skulle möta och bemöta människor som utvecklat demenssjukdom. Dagny hade ett uttryck som jag älskar och gett vidare till många andra, "du kan alltid skapa ett nytt NU". Det som har varit kan vi inte ändra på. Så sant, eller hur? Tack Dagny! Det vi däremot kan förändra, det är oss själva, våra tankar, känslor och handlingar samt att acceptera det som inte går att påverka.

Jag tänker att nu:et i det här fallet är stunder vi kan använda för att sätta ord på det som finns inom oss och som skaver och är smärtsamt. Självklart även positiva saker som i det inledande exemplet, men kanske främst för det som gör ont, med syfte att läka och må bättre. Hur sätter vi ord på det? Det kan du göra genom att skriva ner det och sedan läsa upp det för någon du är trygg med. Jag har själv skrivit en hel del om min uppväxt och pappa, som många av er vet utövade våld och var fast i ett missbruk. Vi hade ingen enkel relation. Tanken är att det ska bli en bok till min dotter, som aldrig träffat sin morfar. När han dog skrev jag ett tal som lästes upp under minnesstunden med mina närmaste och innan han somnade in passade jag på att säga allt jag ville och behövde, utom det jag visste kunde skada honom. Jag berättade om min dotter, fina minnen med honom, det jag var tacksam över och att jag älskade honom. Jag skrev även ner allt jag kände och tänkte när min brors son tog livet av sig i början av året. Många av er har läst det i bloggen. Att skriva ner det som finns där inne, oavsett hur smärtsamt och ont det gör, och att berätta öppet om det, om och om igen, samt att ta farväl, har hjälpt mig. Sorgen och alla känslor har fått vara öppna på ytan istället för att grävas ner i det inre. Även min skam, rädsla och skuldkänslor. Ja, de finns också där. Tiden i sig läker inga sår, det är hur och att vi arbetar med det som är smärtsamt som gör oss hela igen.

Vad bär du på som behöver flyta upp till ytan och uttryckas i ord, för att du ska må bättre och kunna gå vidare i livet? Vilka positiva känslor kan du visa och uttrycka till människor i dag, i morgon och varje dag. Gör det!