Sluta göra - Ge plats för utveckling

Det senaste året har präglats av ett ökat fokus på att göra, prova och upptäcka nya områden eller intressen. Skälet till det är att jag upplever att jag personligen står still och stampar. Ungefär som en häst i en för liten hage som sneglar på och vill testa marken utanför. Eller som att gå omkring i för små skor, det skaver och gör ont lite här och där. Skorna som en gång i tiden var supersköna, passar inte längre. När jag tänker efter så är det nog första gången i mitt liv som den här känslan är så stark som nu. Missförstå mig rätt, helt still står jag inte och mitt fält är rätt brett, men trots det längtar jag efter utmaningar och utveckling i någon form. Låter kanske allvarligt eller är det en sen 50-årskris, vet inte, eller?

Som en del av ovan valde jag att avslutat ett antal uppdrag som utförts under fritiden. Uppdragen har varit givande, intressanta, spännande och roliga. I grunden handlar de främst om att stötta och hjälpa andra till utveckling, områden som jag trivs absolut bäst i. Exempelvis avslutades nyligen ett styrelseuppdrag i Norrbottens innebandyförbund och i fjol lämnades stafettpinnen som huvudtränare över till duktiga kollegor. Tuffa beslut av olika anledningar, men i nuläget känns det helt rätt i hjärtat. Många uppdrag behöver göras helhjärtat som dessa två och när det inte längre är möjligt, då behöver andra kloka människor ta över som gör det både mer och bättre. Det svåra med dessa beslut är att uppdrag både ger och tar energi i olika grad. När vi avslutar väljer vi också bort det som ger.

Ofta pratar eller berättar vi om det vi gör, har gjort eller borde göra. Frågan som vi kanske borde stanna upp vid och ställa betydligt oftare är, vad kan och vill jag sluta med? Eller vad kan jag/vi ta bort eller släppa taget om samt varför? Fundera en stund över när du senast slutade göra något, som du exempelvis gjort under många år och som inte längre bidrar till ett meningsfullt syfte eller mål? Det kan vara stora och små aktiviteter, göranden eller uppgifter. Min känsla är att vi tenderar att fortsätta med det vi någon gång börjat med, lite oreflekterat och oavsett det är bra eller dåligt, samtidigt som vi lägger till nya längs vägen. Om det stämmer är det inte konstigt att vi upplever att tiden inte räcker till samtidigt som stressen ökar. Att avsluta eller släppa taget om något är viktigt. När vi gör det skapas både utrymme och bättre förutsättningar för exempelvis utveckling, för egen och andras del.

Apropå saker som kan avslutas. Under förra veckan tog jag och min man beslutet om att sluta äta godis för att uppnå en ändå bättre hälsa. Där och då, efter en sommar men en hel del mumsande, kändes beslutet både klokt och rätt, men jag kan avslöja att suget som kom redan kvällen efter, utmanar och provtrycker beslutet, gång på gång. Herregud så många argument jag har för att återgå till ett ätande. Bjuder på några: vi har ingen annan "last" som är mindre bra för hälsan, exempelvis att dricka alkohol i olika former, snusa eller röka. Något gott måste vi ju ändå unna oss, det är vi värda, det är ju så gott, vi kan minska på mängden istället mm....... En intensiv och jobbig kamp pågår mellan klokskap och dårskap, mellan tankar, känslor, behov och vanor. Till saken hör, att vi tidigare varit utan godis under flera år när vår dotter föreslog det. Det var omöjligt att gå emot hennes önskan. Det fanns helt enkelt inga kloka eller vettiga argument för att äta godis. Har du några?

Ja, kanske är det en sen 50-årskris, det har egentligen ingen betydelse. Skakar hela min värld, nej, det gör den inte, tvärtom, den är stabil och trygg. Jag supernöjd och oerhört tacksam över majoriteten av livet som exempelvis familjen och arbetet. Jag vill helt enkelt något annat, något mer med delar av "jag:et" och är säker på att törsten efter kunskap och utveckling ligger i systemet och driver eller snarare knuffar på. Lite vilsen, ja det måste medges, i vad:et, men jag simmar lugnt i det. För det kommer att visa sig, när det är dags. Till familjen beskriver jag mig som en höna som ligger och ruvar på sina ägg. Tids nog kommer äggen att kläckas och innehållet visa sig. Så jag fortsätter att ruva samtidigt som jag simmar nyfiket omkring i min vilsenhet och provtrycker olika idéer. Jag tänker att det är precis så det är när steg ska tas mot någon form av utveckling, stor som liten. Det återstår att upptäcka och sedan genomföras.

Känner du igen dig i det jag beskriver? Om ja, vad handlar det om för dig? Var är du i ditt nuläge och hur ser det önskade nyläge ut? Framförallt vad kan och vill du sluta med eller släppa taget om för att skapa utrymme och rätt förutsättningar för fortsatt utveckling?