Syns du inte så finns du inte, stämmer det?
Någon sa till mig en gång, syns du inte så finns du inte,
stämmer verkligen det och om vi syns för mycket eller på olika sätt, finns det risker med det? Den
senaste tiden har jag reflekterat en del över vilket fokus som florerar i
sociala medier och andra sammanhang och landat i att en hel del ligger på det
egna "jag:et". Ibland för att det är helt nödvändig och i andra fall för att
det kanske är så vår kultur är och fortsätter att formas. Har pendeln slagit över, har
vi blivit för självcentrerade och tappat fokus på det stora sammanhanget, vi:et
och omvärlden. Jag vet inte, men ibland blir jag lite bekymrad över det, i och
med att det kan få stora konsekvenser.
En del av oss marknadsför oss som en del av företagets varumärke och tjänster. Jag tillhör den kategorin och tycker att det är rätt svårt och knepigt, i och med att jag själv helst vill stå bakom kulisserna och hylla andra och deras insatser. I grunden har jag väldigt litet behov av att synas. Missförstå mig rätt, jag har inga bekymmer med att vara extrovert i olika sammanhang, men det blir en mental brottningsmatchning varje gång jag ska publicera något, även om jag förstår att mitt företagande måste synas för att människor ska kunna hitta mig, få en genuin bild av vem jag är samt vilka behov de kan få hjälp med. Det finns egentligen tre syften med mina olika inlägg: att ge bort så mycket kunskap som möjligt, visa vem jag är som människa samt visa att jag lever som jag lär. Hur trovärdigt vore det om jag inte arbetade med eller använde kunskap som lärs ut.
Många delar fina fragment och berättelser från livet, exempelvis vad vi gör, har gjort eller hur vi använder vår tid. Varje pusselbit, är ett sätt att visa vem vi är eller hur vi vill bli uppfattade. Vi väljer vad vi lägger ut och någonstans finns tysta regler om vad som är ok eller mest gångbart enligt olika algoritmer. Bilder på oss själva eller tillsammans med andra får många likes, medan andra får lite mindre. Bland ungdomar ser jag selfies med putande munnar, utstickande tungor, fuck you finger och onaturliga poseringar. Ja det är vad som är gångbart i deras värld, har jag förstått. Kommentarsfälten svämmar över med hjärtan och kommentarer som "snygg du är, snyggo plus flera olika emojis" och svaren är "du med eller du då". Här ser och bekräftas var och en flitigt. Jag inser att jag inte hänger med och den här typen av inlägg skulle troligen fungera mindre bra i andra målgrupper. Det är onekligen intressant, eller hur?
Jag ser sällan bilder på överfulla tvättkorgar, smutsiga
hem, diskbänkar som är fulla av disk eller när vi hänger framför en serie i
soffan och blippar på fjärrkontrollen i myskläder, osminkade och med en frisyr som
bara visas upp i familjen. Ja allt det där som vi alla har eller gör i vår
vardag och som vi inte gärna skyltar med eller tror att andra är intresserad
av. Håller det på att förändrats? Vågar vi berätta mer om livets gråa fält och
baksidor eller vad är egentligen ok att dela med sig? Var går gränsen och vad
händer när vi är onyanserade i vårt berättande? Hur bedömer vi varandra, utifrån det som publiceras?
Jag vet, stora frågor och egentligen tog den här texten en annan väg än jag tänkt från början. Men åter till rubriken, syns du inte så finns du inte, stämmer verkligen det? Hur påverkas vårt valda fokus vår kultur, förväntningar och idealbilder? Jag kan hålla med om att om vi inte ser varandra eller andra omkring oss så finns det en stor risk för att någon inte kommer att synas eller bli sedd, även om de finns. Det i sin tur kan få förödande konsekvenser. Så varför inte rikta vår fokuslampa till andra på ett positivt sätt.
Hur gör vi det? Vi skulle kunna börja med att rikta
tacksamhet till ett antal personer varje vecka. Ja, varför inte på sociala
medier, men framförallt i verkligheten. Genom det skulle vi även minska skav
eller friktioner i olika relation som uppstår när exempelvis en partner aldrig
byter toalettrullen, plockar upp efter sig eller tömmer soporna hemma. Det
funkar så klart även på arbetet. Lyft fram vad en kollega, medarbetare eller
chef gör bra och tacka dem för det. Varför inte hälsa på alla du möter, oavsett
om du känner dem eller ej, tänk om, ditt hej är persons enda tillfälle att bli
sedd av någon annan.
Min fokuslampa riktas till följande människor:
- Jesper, min älskade man, tack för att du alltid rensar
avloppen, fixar med båten och tvättar bilen. Guld värt.
- Alicia, älskade dotter, tack för att du finns i vårt liv, du är vårt allt och du är fantastisk. Extra tack för att du hjälper till med matlagning och handling.
- Nathalie, älskade bonusdotter, tack för att du förgyller vårt liv med din närvaro och för att du är du. Vårt hem är alltid öppet för dig.
- Fredrik, tack för alla härliga samtal, skratt och den hjälp jag fått av dig. Vi fortsätter!
- Anna och Carin, tack för ett härligt möte, innerliga samtal och skratt. Ni är toppen, tvivla aldrig på det.
- Alla mina kunder, gamla som nya, ingen nämnd ingen glömd, tack för alla fina samtal och möten. Ni är fantastiska, öppna och modiga. Tack för förtroendet!
Vem vill du rikta din fokuslampa på? Gör det!