Besökstid i himlen

Under dagens walk and think runda lyssnade jag till Ed Sheeran och låten Visiting Hours, som gick rakt in i min sinnesstämning och hjärta. En sinnesstämning som präglas av minnen, tankar och känslor från det som skedde för två år sedan då min brors son Robert tog sitt liv. Igår var dagen D, när det värsta som inte får ske, ändå skedde. Jag var tveksam till att skriva om det, men bestämde mig för att göra det ändå. Kanske hjälper det någon annan, kanske inte. Älskade Robert, den här texten är från din pappa och mig med familj. 

Det gör så ont att skriva om och sätta ord på det som finns i vårt inre, allt bubblar upp till ytan, hur vi än vänder och vrider på det. Tårarna rinner efter kinden och hjärtat känns som ett stort öppet sår och i vardagen finns ett tomrum. Fortfarande brottas vi med tankar om att vi kunde ha gjort mer, gjort annorlunda, gjort bättre, men idag är vi inte lika övertygade om att det hade varit tillräckligt. Hur som, kommer vi aldrig få svar på det eller hur vi hade kunnat möta och hitta dig Robert där du var och behövde hjälp. Någonstans tror vi att du ändå ville fortsätta leva, även om mörkret kändes och var större än ljuset just där och då. Det fanns tecken på det, även om de inte var så tydliga. Vi vet, det är en tolkning, vår tolkning. Den kan vara helt rätt eller helt fel, det är bara du som kan svara på det.

Ett val, ett beslut som släckte alla andra möjligheter och som lämnade mängder av frågor obesvarade hos oss i din närhet. Under någon minut gick du från att leva till att inte längre göra det. Någonstans var det din vilja och ditt beslut. Det måste vi ändå respektera, även om det är svårt. Det som är svårt är tankarna om att ditt beslutet baserades på ett mående som inte var bra och som formats över tid av flera situationer och upplevelser före ögonblicket mellan liv och död. Just det är tungt, för tänk om vi hade kunnat göra annorlunda och hjälpa dig, då hade du kanske levt idag.

Successivt har vi accepterat att du inte längre finns här, vi lever med sorgen och saknaden och vi pratar ofta om dig. På det sättet finns du kvar hos oss och det känns fint. Vi hittar delvis tröst i våra samtal och slutsatser om varför, även om vi egentligen inte till hundra procent vet det. Det enda vi egentligen vet, är att vi inte vet och kommer aldrig att få svar på det. Det hjälper inte att vi hittar fel och brister hos varandra eller i oss själva. Det förändrar inte det som skett. Det bästa vi kan göra är att våga titta på vad vi, var och en och tillsammans, kan göra annorlunda, lära oss, göra bättre, älska generöst genom att ge och ta emot kärlek, be om och ta hjälp, ta oss tid för och vara rädda om varandra och våra relationer, mötas där vi är och visa hur betydelsefulla människor i vår närhet är och visa att vi alla behövs. Ingen ska behöva vara ensam i kylan och mörkret. Istället står dörren alltid öppen till värmen och gemenskapen.

Tänk om himlen hade besökstid som Ed Sheeren sjunger om. Vad hade vi pratat om och sagt till varandra? Om vi hade kunnat besöka dig Robert hade vi frågat hur du mår och hur du har det där uppe tillsammans med Anneli. Vi hade också berättat hur mycket vi älskar och saknar dig och självklart frågat vad vi hade kunnat göra annorlunda då och hur vi nu kan finnas där för dig på bästa sätt. Du finns för alltid i våra hjärtan, där inne omfamnas du av all vår kärlek och värme. Där inne lever du vidare.

Vad hade du sagt till dina älskade om det fanns besökstid i himlen?