Snart dags för ett äventyr - Bucket List

Jag vet inte hur det är för dig men själv har jag påbörjat en mental nedräkning sedan några veckor tillbaka. I huvudet går tankarna ungefär så här, bara den här vecka sedan blir det luftigare för varje vecka som närmar sig en efterlängtad sommar och semester. Dessa tankar överensstämmer inte alltid med verkligheten, måste erkännas, men trots det har den mentala föreställningen gett mig kraft och energi. Och nu är det verkligen nära, så härligt det ska bli.

Missförstå mig rätt, jag älskar verkligen det jag håller på med men även om så är fallet längtar jag efter ledighet där spontanitet, nyfikenhet och lust helt får styra fokus och innehåll under en period. Inom familjen har vi pratat löst om vad vi vill hitta på men än så länge är inget bokat och klart. Kanske blir det en och annan tur till fjällen eller havet, kanske blir det någon annan spontant tripp någonstans, kanske blir det sköna stunder hemma, kanske…..kanske….visst låter det underbart.

I slutet av sommaren och till hösten händer däremot något riktigt spännande. Då ska jag ut på ett personligt äventyr. Kalendern är helt fredad från uppdrag från mitten av augusti till slutet av september. Efter en hel del dialog med ett företag är vi nu i mål med en planering som känns hållbar utifrån mina förutsättningar. Under pågående dialog och planering har jag pendlat mellan tvivel, oro, positiv förväntan och förhoppningar. Ena stunden tänker och känner jag, ska jag verkligen göra det här och i nästa stund säger den starka rösten, självklart, nu kör vi.

Familjen stöttar mig, annars hade det inte varit möjligt. Det bör tilläggas att de tycker att äventyret pågår lite för länge, nämligen under 1,5 månad och det finns en viss oro för att det ska hända något. Jag blir lite full i skratt, i och med att jag tidigare skrivit om att det är positivt att längta efter någon eller något. Det kommer sannerligen att prövas till hösten. Det finns två saker som oroar mig. Det ena är att längtan efter familjen blir för jobbig eller att det ska hända dem något medan jag är borta och den andra är hur mina fötter kommer att klara av värmen. Ganska stort spann mellan vad som oroar mig, eller hur? 

Självklart brottas jag även med tankar om att vara egoistisk som drar i väg på ett eget äventyr i stället för att vara nära familjen. Dessutom är arbetsvardagen präglad av många resor och mycket tid borta från familjen. Trots det har jag landat i att det är en kort tid i förhållande till resten av livet och nästa gång är det kanske deras tur att åka i väg och uppfylla sina drömmar. Då är det min tur att stötta till 100 procent. Förhoppningsvis kan mina beslut, göranden och äventyr inspirera min älskade dotter och andra för den delen, till att våga följa sitt hjärta och ta modiga beslut i livet. Jag hoppas det.

Vad ska jag då göra, kanske du nyfiket undrar. Jag kommer att gå hela pilgrimsvandringen och den sträckan som heter Camino Del Norte i Spanien, ensam. Eventuellt kommer någon vän ner och går en del av sträckan, men det är oklart i nuläget. Del Norte vandras av ca 7 %, resterande väljer den klassiska sträckan som är kortare eller andra delar. Den här sträckan är längst, lite mer krävande och följer havet och bergen, precis det jag vill se och uppleva. Totalt blir det 808 km från start till mål och det innebär i genomsnitt 22-25 km/dag. Vissa dagar är sträckorna 30-33 km och någon enstaka dag under 20 km. Om jag omvandlar sträckan till "Broarna runt Luleå" som är ca 22 km, beroende på vilken väg du går, blir det ca 37 sådana turer. 

Jag har förberett mig under lång tid och nu hoppas jag att kroppen kommer att bära mig hela vägen. Diskbråcket och artrosen är på en ok nivå, så i nuläget känner jag mig redo. Det var jag inte förra året, då jag egentligen hade tänkt göra detta. I stället för att använda vandrarhem kommer jag att sova på enkla hotell. Packningen kommer att transporteras mellan boendena och jag bär bara det som behövs under den dagliga vandringen. Genom dessa åtgärder skonas ryggen och förutsättningar till god sömn och återhämtning blir klart bättre. Förutom det har tre vilodagar också planerats in. Om kroppen ändå inte håller, ja då får jag avbryta äventyret och åka hem, svårare än så är det inte.

Varför gör jag det här, söker jag något i mig själv, är det anledningen till denna pilgrimsvandring? Nix, jag vill bara göra det, vara där i nu:et, i här:et, i stunden. Se och uppleva miljön, låta kroppen bära mig medan knoppen och själen dansar med. Självklart kommer det pågå en inre vandring samtidigt, men jag söker inget. Trots det kanske jag hittar något nytt eller så förstärks det som redan finns, oavsett är allt som dyker upp välkommet.

Håll gärna tummar och tår för att allt går vägen. 

Önskar dig en fin sommar med allt du behöver och lite till. Var rädd om dig!