En stund i mitt ”här och nu”

Idag tänkte jag bjuda på en stund i mitt "här och nu" som jag upplevde under förmiddagens promenad. Hoppas att jag kan inspirera dig till liknande ögonblick i ditt liv och ledarskap.

Det är måndag morgon och efter att ha skjutsat min dotter till skolan går jag ut på en efterlängtad promenad. Det är dags för ett möte med mig själv i nuet. Väderappen visar att det är - 26 grader i Luleå. Efter en kort stund nyper kylan tag i kinderna medan frosten lägger sig som en vit inramning kring mössan och kläderna kring ansiktet, ett resultat av mötet mellan min värme och kylan. Luften är kristallklar, himlen skiftar i rosa och blåa nyanser, snön gnistrar vackert när solen sakta reser sig upp. Idag syntes även en stor blodmånen innan den gick ned bakom enstaka moln och horisonten. Otroliga konstraster och ett vackert framträdande av naturen.

När jag går ut på isvägen är jag helt ensam, en häftig och mäktig känsla. Under helgen är isvägen ofta fylld av människor som åker skridskor, spark, skidor, vindsurfar, grillar korv, löptränar eller promenerar. Andra väljer att borra ett hål i isen för att pimpla, med önskan om god fiskelycka eller kanske för en stund i tystnad med sig själv. Vägen är kantad med apelsinfärgade pinnar som placerats ut med jämna mellanrum för att markerar vägens riktning och bredd. Idag hade varje pinne ett täcke av snökristaller. Det är så vackert och för att se alla detaljer behövde jag gå riktigt nära. Tänk om andra sett mig, ensam stirrandes på en pinne, ja då kanske de skulle funderat över mitt välbefinnande.

Överallt längs vägen finns små och större sprickor som tydligt visar att isen är levande och föränderlig. Jag blir sugen på att lägga mig ner för att titta ner i en spricka, för att se hur långt ner jag kan se, men hejdar mig och nyfikenheten. Det kanske är på gränsen till underligt beteende. En annan tanke som poppar upp är, tänk om isen skulle ge vika precis här och nu. Vad och hur skulle jag agera, har jag ha en chans att överleva och hur länge? I nästa stund konstaterar jag att jag förmodligen inte skulle överleva, men bestämmer mig för att isen håller, litar på det och promenerar lugnt vidare.

Det knastrar härligt när varje steg möter det frusna underlaget. Ljudet är nästan det enda som hörs, i övrigt är det tyst och stilla. När en traktor passerar smäller det högt i isen. Det gör mig medveten om att vattnet rör sig under isen när tyngden från traktorn pressas mot istäcket. Det är både läskigt och fascinerande på samma gång. I den stunden känner jag mig liten i förhållande till naturens makter och som en del av något mycket större. Minst sagt vackert med en stark känsla av att vara här och nu i livet.

Det är bland annat under mina promenader som jag är "här och nu" genom att se, notera, uppleva, känna, lukta och ta in det som för tillfället finns omkring mig och det som sker inom mig. Det är då jag möter mig själv och fyller på med ny energi. Jag har landat i att det är viktigt med en god balans mellan här och nu, dåtid och framtid. Framförallt är det viktigt att kunna skilja på när de olika lägena ska användas och inte. Till exempel kan jag inte rikta mitt fokus i mobilen när min dotter behöver min fulla uppmärksamhet. Då behöver jag vara "här och nu" i mötet med henne, istället för "här och nu" i t ex sociala medier. Detsamma gäller i arbetsrelaterade och andra möten. Det märks direkt jag eller någon annan inte är där mentalt. Fysiskt ja, mentalt nej. Det blir oerhört svårt att genomföra en god dialog eller möte i dessa situationer.

Hur gör du för att få en god balans mellan här och nu, dåtid och framtid? Finns det situationer där det är svårare eller enklare? Vad behöver du göra för att vara i nuet? När mår du som bäst? Dela gärna med dig av din erfarenhet.

Jag önskar dig många goda "här och nu" möten, både med dig själv och andra. Utifrån min erfarenhet så är det just i dessa stunder eller möten, som det stora sker i och med att vi på riktigt möter varandra eller oss själva. Toppmöten, med andra ord.