En vanlig måndag med superkrafter 

25.01.2021

Jag sitter på min favoritplats i hemmet, i min nya sköna fåtölj som jag fått i 50 års present framför en sprakande värmande brasa. I skrivandets stund sitter jag även under en varm filt, med underställ, tjocka ullstrumpor och en varm tröja på mig. På bordet bredvid står en varm kopp kaffe. Jag har precis kommit hem från dagens vinterbad som varade i tre härliga minuter och min kropp och då främst tårna håller på att vakna till liv. Just här och nu känns livet helt underbart. Vad mer kan jag önska mig?

I hemmet arbetar vi på olika platser. På övervåningen arbetar min man och dottern har precis avslutat sin hemundervisning. Nu hänger hon med kompisar via digitala house partyn och Facetime. Under hennes skoltid fick jag tydliga instruktioner om att vara tyst ett flertal gånger, trots att jag inte sagt något. Det var troligen i ett förebyggande syfte. Jag har insett att som mamma kommer jag att säga eller inte säga fel saker vid fel tillfällen, upprepade gånger och vad jag än säger är mer eller mindre pinsamt. Det ingår helt enkelt i uppdraget som förälder, att vara pinsam.

Vardagen är annorlunda men också rätt bra. Vi har successivt vant oss vid den omvärld vi lever i och alla restriktioner som gäller. Visst saknar vi att träffa nära och kära och vi brottas regelbundet med lusten att "fuska" med det ena och det andra, men landar varje gång i frågan. Varför gör vi det här, följer alla restriktioner? Svaret på det som också är klart större än oss själva, att skydda andra och varandra, ger oss orken att fortsätta hålla i och hålla ut. Är det enkelt, ja oftast men inte alltid. Ett dilemma är att vi gör olika, många följer restriktionerna strikt, andra lite blandat och några kör på som vanligt. Varje vecka pratar vi om dessa olikheter, i och med att de är tydliga framförallt i barnens vardag, där skillnaderna är som störst.

Det är tur att vi har varandra så att vi kan stötta, peppa och påminna oss om, varför vi gör det. Vi kan bara ta ansvar för egna val, beslut och göranden och lita på att andra gör detsamma. Låt oss tillsammans fortsätta hålla i och hålla ut, lite till. Nu kanske vi börjar närma oss en början på ett slut eller ett slut med en början på ett nytt kapitel i världshistorien. Som jag skrev tidigt förra våren, när pandemin klev in i vår vardag, vem vill du vara när vi står där och blickar tillbaka på den här tiden? Vad kommer du att vara stolt över och vilka lärdomar kommer du att ta med dig?

När jag står där och blickar bakåt vill jag känna stolthet över att jag och vi har gjort allt vi kunnat för att hjälpa till och skydda andra och varandra, att så många som möjligt har klarat sig hyfsat bra och överlevt. När jag blickar framåt vill jag se att vi tillsammans fortsätter att hjälpas åt att skapa en värld, ett samhälle och vardag som gynnar hela mänskligheten och planeten och att vi är rädd om och behåller kraften i det kärleksfulla medmänskliga som gång på gång har visat sig under den här perioden. Det vill jag se mer av, tillsammansarbetet och omtänksamheten, när vi är långt större än oss själv. Det är, i mina ögon, mänsklighetens superkraft!

Elden sprakar fortfarande och värmen är ljuvlig. Mina tår har sakta tinat upp i takt med skrivandet och kroppens temperatur är nu helt återställd, så skönt. Ja, vad mer kan jag önska mig en vanlig måndag som präglas av superkrafter.