Hälsa eller "dissa", vad gör du?

Under alla mina år som chef och ledare har jag arbetat aktivt med att lära mig namnen på samtliga jag arbetar med och att alltid hälsa på dem vid namn och med ett leende. I vissa fall har det varit enklare i och med att de varit färre till antal, i andra fall har det varit en större utmaning då jag haft ansvar för över 1 300 medarbetare och chefer. Till saken hör att jag har lätt att komma ihåg ansikten och betydligt svårare att komma ihåg namn. Det har gått ganska bra ändå, med mycket träning så klart. Det jag har lärt mig är att det är så viktigt och kraftfullt att vi ser och bekräftar varandra genom att hälsa.....Hej Pelle....Hej Eva och med ett leende. Så enkelt och så betydelsefullt. Jag ser dig, just dig och ingen annan i det här ögonblicket och du är värdefull. Precis det och lite till, säger vi i dessa korta ögonblick. Förutsatt att vi genuint menar det, så klart. Varför slarvar vi då med det, eller i värsta fall kör "dissen" så att andra verkligen ska känna sig obetydliga och osynliga? "Dissen" behöver ett eget inlägg, så jag lämnar den i nuläget, även om det beteendet också är intressant. 

När jag är ute och går så möter jag ett flertal människor som är på väg någonstans med cykel, gående eller springandes. Vi ser varandra redan på håll, vi kollar in varandra lite artigt, nyfiket och försiktigt, i många fall för att avgöra om vi känner varandra eller ej. I vissa fall gör vi det och andra fall konstaterar vi att vi inte känner varandra. I det senare exemplet, rör vi oss närmare varandra men på lämpligt avstånd. Vi tittar helst inte på varandra och om vi gör det, sker det i korta ögonblick, mest för att notera att vi är på väg att passera varandra. Just i det här ögonblicket, när vi precis ska passera i tystnad, tycker jag är rätt intressant. Varför hälsar vi inte på varandra? Vi har noterat varandra och vi har sett att vi har sett varandra. Det är vi tyst överens om genom vårt kroppsspråk. Det som saknas är ett HEJ, men det sparar vi på, kanske till de vi känner eller..... Visst är det lite konstigt, om du tänker efter. Vad då, ska vi gå omkring om hälsa på alla, tänker kanske någon nu. Ja, varför inte? Varför är inte det vår vana istället för det motsatta?

Med anledning av det har jag under förra veckan ägnat mig åt ett eget litet socialt experiment. Det hela har gått ut på att jag hälsat på samtliga människor jag mött under mina walk and think-rundor. En del har jag mött så många gånger förut, så vi hälsar redan på varandra med anledning av det. Hur har det då gått? Under förra veckan promenerade jag över sex mil och alla jag mött och hälsat på har hälsat tillbaka med ett leende. Samtliga har självklart fått ett leende från mig. Några har sett lite och ibland rätt förvånade ut, men ändå valt att hälsa tillbaka. Det kanske inte är så konstigt med tanke på hur vi socialt brukar göra. Men vem har bestämt att det är det klokaste och bästa sättet, alltså att inte hälsa, när vi inte känner varandra. Tåls att fundera på.

Min slutsats är att det är klart roligare och trevligare att se och bekräfta varandra i stunden, oavsett om vi känner varandra sedan innan. Små och korta ögonblick i vardagen som betyder så mycket och kanske har jag bidragit till att någons dag blev lite bättre, om inte annat blev den lite annorlunda. Ett flertal personer bidrog till att min dag blev bättre, tack för dessa ögonblick! Jag kommer att fortsätta att hälsa på alla jag möter, hur ska du göra?