Kan vi bli vältränade på att längta?

Det är tidig morgon och jag sitter på bussen på väg upp till Lappland och vackra Gällivare och Kiruna för uppdrag i tre dagar. Passar på att ta en hjärnpaus, från arbete med framtida uppdrag som jag ofta gör under resor, genom att tittar på bilder från vinterbad i Gäddviksströmmen i Luleå. Det är lite skrattretande hur normalt det känns att gå i bikini genom snön, hacka sig genom isen för att sedan kliva ner i det iskalla vattnet, oavsett temperatur i luften. Inga konstigheter alls, eller hur? Tänk att det är lite mer än ett år sedan jag började med en ny rutin som numera är en vana eller snarare ett starkt beroende i livet.

Den här hösten och vintern har kylan tidigt och snabbt vunnit kampen mot strömmen som förra året höll vattnet öppet hela säsongen. Nu har isen vuxit sig riktigt tjock från stranden och långt ut i det öppna strömmande vattnet. Tappert försöker vi röja is för att komma åt det "vanliga" badstället. Trots det kvarstår en hel del för att det ska vara som tidigare. Naturens vindar bidrar till att det vissa dagar blir högt vatten och då blir det för djup där vi går i, för att bada säkert. Andra dagar är vattnet väldigt lågt och då brottas vi med höga iskanter. I många fall badar vi lite högre upp och närmare strömfåran. Försiktigt går vi ut utan att gå för långt. Där ute blir det riktigt djupt och där finns luriga strömmar som enligt berättelser bidragit till att människor drunknat. Det syns tydligt hur strömt det är och jag har stor respekt för Gäddviksströmmen. En del dagar ligger vattnet stilla på ytan och då går det bättre, men det är ytterst få dagar. Här är det hög försiktighet och riskanalys som gäller, alla dagar i veckan. Bortsett från det är det helt underbart och en galet vacker plats som dagligen byter skepnad.

Efter sommaren har jag arbetat extremt intensivt och nästan alla dagar i veckan utom en. Lördagar har jag försökt hålla fria från arbete. Ödmjukt och med stor tacksamhet konstaterar jag att trycket på uppdrag fortsätter. Sedan nyår försöker jag dock hålla två dagar i veckan fria från skarpa uppdrag så att det finns tid till familjen och återhämtning. Det har fungerat ganska bra hittills. Jag har fått och fortsätter att prioritera hårt bland vad som är viktigt i livet. Den här tiden har gett mig helt nya insikter i livet, ja kanske inte så stora, men ändå. Dels har jag upptäckt att det viktigaste för min återhämtning är, förutom familjen, tid för mina dagliga långa promenader i naturen. Därefter kommer mina vinterbad och när tid och ork finns får även enstaka danspass utrymme. När jag kommer hem från en vecka på resande fot längtar jag ut. Den längtan är enormt stark, nästan som att jag inte riktigt kan andas förrän jag fått en lång promenad med massor av frisk luft. Det är värdefull tid för reflektion, planering och där jag landar i mig själv.

På första plats kommer alltid tid med familjen. Den tiden är mest värdefull och dyrbar, i alla lägen. Att vara med varandra, dela ögonblick i vardagen, mötas i samtal och tystnad, hänga i soffan, kramas och vara nära, för att inte tala om att somna och vakna tillsammans. Mitt hjärta ler och jag blir alldeles varm när jag skriver dessa rader. Familjen har också anpassat sig väl till att jag är borta i kortare och längre perioder. Det har vi alla gjort och det fungerar bra. Vi tränar helt enkelt på att längta och sakna varandra. Dagligen har vi kontakt via Facetime, telefon och sms. Kärleken hålls levande i samtalen och värmen som vi ger varandra. Vi är också noga med att beskriva vad vi känner och självklart innehåller samtalen det gråa i vardagen också. Ni vet, praktiska frågor och det som behövs för att få vardagen att rulla. Det gråa är också viktigt även om det inte alltid är det som känns mest lustfullt eller kittlande. I det gråa finns också kärlek, vardagskärleken som vi dagligen ger och får i mötet med varandra i livet.

Som ni redan listat ut så har ursprungsplanen att bada varje dag spruckit, men jag är lika nöjd ändå. Jag badar fortfarande så ofta jag kan och det blir minst 2-3 gånger i veckan. Längtan och kärleken till dessa underbara bad är lika stark nu som när jag började, kanske lite större när jag inte får en daglig dos. En annan förändring som jag börjat med är att sluta ta tid. Istället lyssnar jag på kroppen och litar helt och fullt på den. Det viktiga är att få bada och njuta till 100 %. En mindre rolig förändring är att det inte längre går att simma på grund av hur isen tagit över. Det är helt enkelt för farligt och oklokt att göra det. Så baden blir mer meditativa som i och för sig passar alldeles ypperligt i nuläget. Något som jag ser framemot är att vi, jag och tre till, ska tävla i vintersimning i Skellefteå nu i februari. Vår målsättning är inte att vinna, utan att delta och har roligt tillsammans samtidigt som vi får njuta av ytterligare ett bad. Hur häftigt är inte det. Kanske gör jag en anmälan till singel i bröst eller crawl, jag får se.

Snart närmare jag mig Gällivare mitt första stopp den här svängen. Där ska jag träffa en grupp för handledning, innan färden går vidare till Kiruna ikväll. I morgon väntar ytterligare en grupphandledning och därefter en heldag med ledarskapsutbildning för ett helt annat gäng. Det blir fullt fokus på uppdragen och mellan dem ska jag ta härliga promenader i gamla hemtrakter och eventuellt ett bad i Jukkasjärvi. Förutom det ska jag längta efter familjen där hemma, kärleken i livet. Glömde tillägga att jag även blivit rätt bra på att längta under den här intensiva perioden. För visst kan vi bli vältränade på det, att längta, eller? Vad längtar du efter just nu?

Önskar dig en fin vecka med mycket glädje, kärlek och en portion längtan.