Psykoterapi. Smaka på det ordet

Redan de gamla grekerna... det var faktiskt grekerna som var först med att anse att mental obalans hos individen var ett medicinskt tillstånd och inte på grund av demonisk besittning eller onåd hos gudarna. Det romerska imperiet tog dock raskt tillbaka detta synsätt. I mitten av 1800-talet introducerade britten Walter Cooper Dendy samtalsbehandling och kallade det "psycho-therapeia" (baserat på grekiskans psycho "ande,själ" och therapeia "läkning,behandling"). En herre vid namn Sigmund Freud övergav sedan hypnos som behandlingsmetod och övergick till samtal, psykoterapi. Resten är historia...

Nu är det jag som ska börja psykoterapi. Är jag svag eller är jag stark om jag går i terapi? Hur dåligt måste man må för att vara berättigad till terapi? Lite, mycket eller mittemellan?
Vem är jag att tycka att jag har det trassligare än någon annan? Skärp dig istället och gå vidare liksom. Lite gupp här och där får man väl räkna med här i livet. Livet är ingen rak stig mot ett tydligt mål (förutom döden då, dit vet vi ju alla att vi kommer vare sig vi vill eller inte). Det slingrar sig och det händer saker som gör att man ramlar ner i diket ibland. Så är det för alla, så varför skulle jag behöva extra hjälp? Jag har som ni förstår tvekat en del inför detta, men nu har jag bestämt mig. Jag ska prova det här. Jag tror det kan vara en bra väg för mig att gå.

I mitt liv har jag haft perioder av panikångest, ångest och oro. Allt skapat inuti mitt huvud av mina egna tankar. För en drygt handfull år sen var det extremt besvärligt. Jag ägnade mesta delen av tiden åt att hålla ihop. Ta mig igenom vardagen med jobb och familj. Det var en kamp hela tiden. Men sen vände det. Jag fick ordning på mina tankar. Utan terapi. Började förstå hur allt hängde ihop och kunde sakta men säkert få ut armar och ben från ångestpuppan som hållit mig i ett järngrepp. Efter det tycker jag att jag har blivit mitt bästa jag. Jag har känt mig fin, glad, stark, kapabel och har kunnat nyttja det mesta av min kapacitet inom olika områden.

Senaste året har dock detta börjat svikta igen. Denna gång är det inte panikångestattacker eller skov av nervositet, oro baserat på rädslor till följd av kroppsliga fenomen, som legat till grund för självsvikten. Nej, den här gången har nedstämdheten kopplat ett grepp. Konkreta saker händer i livet. En del är jobbiga, en del är svåra, en del är sorgliga och en del är helt galna. Gråten har blivit mer närvarande och det utan att jag egentligen är en speciellt känslosam person som har lätt för att gråta. Men jag har förstått att jag drivs av känslor mer än av tydliga tankar. Nu har jag fått en hel garnhärva av känslor inuti som jag inte kan ordna upp. Drar jag i en tåt för att syna den så dras det bara åt någon annanstans. Jag kan inte konkret och tydligt koppla ihop känslorna med tankar och ord. Det blir ett virrvarr som jag inte får grepp om. Jag mår inte så bra då. Min verklighet blir mer overklig och jag känner mig osäker.

Jag har insett att jag behöver hjälp att sortera upp mina tankar och känslor. Att åter se saker tydligare, mer nyktert och positivt. Det gäller att hitta en balans och en gränsdragning som jag kan känna mig tillfreds med och som jag kan förhålla mig till på lång sikt. Jag har egentligen tränat mig i, och är ganska bra på, att inte ge dåliga mottankar utrymme när jag vill framåt. Men nu ser jag emellanåt bara mottankar och hittar inte riktigt framåt. Det här pågår inte hela tiden, men det har varit något av en berg-och-dal-bana under det senaste året. Därför känner jag att jag måste ta tag i det. Just nu mår jag ganska bra, men jag vet att det kan svänga.

Jag vet egentligen inte exakt vad psykoterapi innebär. Tänker att det kan vara bra att gå in med något av ett blankt sinne. Jag känner mig lugn och tycker det ska bli intressant. Jag vill veta mer och må ännu bättre och stabilare. Fast det är klart, lite läskigt är det också. Att rota runt för mycket i sitt inre är inte alltid av godo. Det vet jag. Tänker att en terapeut kan ställa rätt frågor och också förklara varför jag tänker och reagerar som jag gör. På sikt kommer det här att hjälpa mig, ge mig nya insikter och kunskaper. Det är jag säker på. Det kommer att bli ett fint hoprullat nystan till slut.

Tack Marika för din röst och berättelse! Att ta hjälp av en terapeut eller coach borde vara lika naturligt som att gå till gymmet. För att må bra behöver vi regelbundet träna, det vet vi sedan tidigare, men vi behöver även träna vårt mentala inre liv. Hur tränar du på det?