Vi sitter i samma båt!

Vilken start på sommaren, sol och värme i hela landet. Många har redan fått goda möjligheter att njuta av värme och härliga bad, även badkrukor. Flera nya värmerekord är slagna och det finns glädje, frihet och kärlek i luften. Ändå känns det kluvet, ska vi fira det eller är det tecken på att vårt klimat och planet är hotad? Förutom det samlas och trängs människor på badstränder och andra platser runt om i världen och struntar helt i rekommendationer och agerar som om pandemin är över. Snabbt har garden släppts och ersättas med "låt gå" mentalitet, där egna behov blivit viktigare än helhetens bästa. Kanske tänker några att "det här förtjänar vi efter en tuff vår, man måste ju få leva lite, vi ska ändå få det någon gång"......flera argument som till visso kan förstås, men är inte helt genomtänkta eller kloka, utifrån det läge vi fortfarande befinner oss i. Jag har själv tänkt liknande tankar när längtan efter att få leva som vanligt, knackat på min dörr.

Under veckan har jag och familjen varit på stranden och njutit, med avstånd till andra. Där har vi också mött personer som lägger sig nära, för nära. Ett knepigt läge, ska man säga till och på vilket sätt? " Hej, kul att ni också är här, kan ni flytta på er så att det ryms en kossa mellan oss, ni kan få ett muuuu som tack". Jag tycker att det är svårt men gör det eller flyttar på mig. Ju fler som slarvar, desto fler kommer att slarva. Så länge slarvet inte drabbar eller ger konsekvenser för individen, kommer beteendet att fortsätta. Det i sig är en överhängande risk, dessutom tar många efter med argumentet "andra gör det, då gör även jag" En del tolkar dessa beteenden som tecken på att pandemin är över. En övertygelse och falsk trygghet skapas i jakten på efterlängtat normalläge. Det är bekymmersamt och kanske visar dessa beteenden på några av våra stora mänskliga utmaningar: bristen på långvarig uthållighet kombinerat med behovet av direkt och snabb tillfredsställelse när våra vanor möter behovet av förändring.

Jag och familjen fortsätter att hålla fysiskt avstånd, även om det innebär färre eller inga sammankomster med nära och kära i sommar och så länge det behövs. Trist och tråkigt, ja absolut, men om det kan skydda och rädda liv, så är det en liten uppoffring i sammanhanget. Det får helt enkelt bli en annorlunda sommar och troligen även ett år, där vi gör de bästa av situationen. Fokus  ligger på det som går att göra, istället för det som inte går. Vi är tillfreds med att ägna ledigheten på hemmaplan och att hålla oss inom Norrbottens gränser. Genom dessa val bidar vi till minskad smittspridning. Är det enkelt, både ja och nej. På ett sätt har vi vant oss vid det samtidigt som vi är rätt trött på allt som handlar om Covid -19. Hur är det för dig?

Styrkan finns i att vi alla sitter i samma båt och vi behöver varandra för att lyckas. Låt oss tillsammans ro båten hela vägen in till land. Stötta, peppa och uppmuntra samt påminna varandra om varför vi behöver fortsätta, så att vårt tålamod och klokhet orkar hela vägen. För visst vill vi att så många som möjligt ska komma fram, tryggt och säkert, när vinden blåst över? Pandemin tar inte semester och vi saknar fortfarande flytvästar som håller oss flytande i pandemins hav, om vi ramlar över bord. Det är tillräckligt stora skäl för att hålla i, hålla ut samt fortsätta hjälpas åt. 

Så fortsätt ta medvetna kloka beslut så att din och andras sommar och ledighet blir så bra som möjligt, utifrån de förutsättningar och möjligheter som finns. Låt oss göra den här sommaren och året värd att minnas med stolthet, glädje och stora skopor av medmänsklighet.